Syster är här nu

I natt kom hon. Det med raketfart jämfört med Skruttet! En timme på förlossningen och sju timmar totalt. Kroppen mår bra och amningen fungerar än så länge. Vi lyxar till det med en natt till på BB bara för att vi kan och får 😊

Skruttet är storebror och vi – vi har två barn.

Kärleken kan alltså bli större ❤️

Annonser

Fullproppad av liv

Så kom lugnet. I ett par dagar har jag hasat omkring i fårskinnstofflor. Barnet mår bra. Jag mår bra. Tröttheten gav med sig i samma stund som terminen och pluggandet var över.

Det skulle gärna få vara dags nu. Barnet sträcker på sig, pressar sig nedåt och tar spjärn mot revbenen eller huden. Det som en gång var fladder är nu rejält buffande och knuffande så att hela magen ändrar form. Kommer ihåg den här känslan av att vara fullproppad av ett annat liv.

Jag har ju två hjärtan i kroppen nu.

Det tredje, som jag numera bär utanpå, yr omkring längs mina ben. Magen döljer hans ansikte, men inte guldlockarna. Men jag vet precis hur han ser ut i det lilla rosiga ansiktet, när han sträcker upp armarna och tittar upp på mig. Han ställer frågor, berättar vad han gjort på förskolan och vill att bebisen ska komma nu, nu, nu, nu!

När han fyller tre, är han storebror.

Tålamodet.

All you need is löv

Vi krattade löv här om dagen (bättre sent än aldrig). En rogivande uppgift som jag tycker om. Det blir lungt i magen för en stund. Nog tycker jag om när barnet rör sig. Samtidigt som det blir svårt att fokusera på det jag håller på med.. Vill bara stanna upp. Blunda. Låta hela mitt jag omsluta den här lilla människan som vi inte känner ännu. 

Hur mycket lycka kan det rymmas i en människokropp?

I måndags hörde vi hjärtat för första gången. De där galopperande hästarna igen. Allt är fortsatt bra. Tänk att kärlek och lycka kan kännas så olika fast det är samma känslor i ord.

Jag mår fortfarande så himla bra. Kroppen känns stark, även om studierna med resor tar på krafterna mentalt. Att redan ha ett barn och samtidigt bära ett annat inom sig är isig en helt ny, stundtals utmattande, upplevelse, men jag ser med tillförsikt på framtiden. Vilken grej med två barn, det känns ändå som det var igår vi inte visste om vi skulle få bli föräldrar alls.

När skruttet sparkar mig i ryggen och bebisen sparkar mig på urinblåsan brukar jag fnissa lite för mig själv när jag sömndrucken och halvblind försöker undvika att snubbla över katten och samtidigt hinna ner till toan. Tänk att jag får uppleva det här!

Det har varit omtumlande att först bli gravid bara så där och sedan försöka bearbeta det, samtidigt som mammalivet och övriga livet för den delen inte tar paus. Jag har faktiskt kännt mig mer utlämnad och rädd den här gången. Allt kändes ovant. Vi visste ju inte riktigt när vi blivit gravida. Inte ens ett jävla ägglossningstest var ju inblandat!

Snacka om ironi liksom.

Men nu sitter jag här med typ tre månader kvar till bf. I början av januari är terminen slut. Resterande veckor ska jag ägna åt Skruttet, boande och yoga. Och jag ser faktiskt fram emot att få föda det här barnet nu. Bring it on bara!

Heart beats

 Det är en bebis där inne som lever och mår bra. 

Jag vet inte, men jag har haft svårt att ta till mig den här graviditeten. Det har känts konstigt. Overkligt. Och det trots att jag mått Skit med stort S. Illamående, extrem trötthet, orkeslöshet, sjukt ömmande bröst och trög mage. 

Och min lilla familj har tagit hand om mig. Matat mig med tomater i alla dess former. Det enda jag velat ha under hela sommaren! Faktiskt min enda craving den här gången också – och det enda som liknar den förra graviditeten. De har hållit mig i handen och klappat om mig när jag kräkts bland blåbärsrisen och i svampskogen. De är fantastiska, min man och min finaste unge!

Och nu mår jag bra igen. Magiska vecka 12 sopade bort de mesta av mina krämpor.

Om den här bebisen nu är punktligare än Skruttet blir jag tvåbarnsmorsa 17 februari och vi blir en familj på fyra. Det här är så mycket mer än vad vi hoppades på ❤️

Den nya resan – inte som vi tänkt

Vi har önskat oss ett barn till sedan Skruttet föddes. Men ingen av oss har förmått öppna den där dörren igen.

Men när solen kom tillbaka och göken gal var tiden bokad på kliniken i Stockholm.

Jag kan förflytta mig till väntrummet bara genom att sluta ögonen. De luftkonditionerade lokalerna som får huden att knottra sig. Soffornas röda tyg vars fibrer letar sig igenom alla kläder in i huden. Klådan är ett faktum. All förtvivlan, all förväntan, all ilska och sorg som sitter i väggarna och manifesteras av de gigantiska uppförstoringarna av spermier, ägg och befruktning.

Och så den lyckligaste dagen i våra liv. När vi såg ett litet sprattlande liv med dunkande hjärta. När min man glömde sitt favoritparaply.

Det måste ha regnat den dagen…

Det var som vi inte fattade vart vi var på väg. Lika yrvakna som våren lämnade vi vårt lummiga lilla paradis där päronträdens knoppar var ljusrosa. Skruttet i säkert förvar hos farmor och farfar.

Vi bestämde att det här skulle vara romantiskt och pirrigt. Vi hade picknick vid Göta kanal. Väl framme vid hotellet blev vi uppgraderade. Det tog ungefär 20 minuter innan vi låg i bubbelbadkaret med ett glas Proseco!

Utsövda och lite nyförälskade klev vi in på kliniken dagen efter.

Pang.

Det var som att kroppen och hjärnan förvandlades till gråsten. Jag var ett IVF-troll som förvillat mig ut i solens strålar.

Det gick upp för mig att i augusti skulle vi göra en till IVF-behandling. Vi har ju ingenting i frysen. Sprutor, vagitorier, äggplock, ruvning (förhoppningsvis), hopp, förtvivlan, blod eller det otänkbart vackra?

Läkaren vi träffar är fint nog hon som gjorde ultraljudet den där lyckliga dagen när vi fick se vår son.

Sedan går allt så fort. Upp i stolen. In med staven och kladda runt. Hennes kommentarer känns främmande, men ändå ledsamt bekanta. Här ligger jag alltså. Ännu en gång ska mina reproduktionsorgan bli bedömda och beskrivna som om jag var någon sorts avelsmaskin på besiktning.

Så jävla ovärt.

Vi lämnar nödvändiga blodprover.

Och sedan hejdå.

…. ….

Jag tittar i almanackan. Måndag. Min mens är tre dagar sen. Inte så konstigt eftersom jag ändå varit rätt stressad inför den stora terminstentan. Jag kunde ändå inte släppa mensvärken utan blödning. Satte Skruttet på pottan med en bok och rotade fram en teststicka.

Inget streck.

Suckar och tittar på min underbara son. Han ler stort och säger att han älskar mamma och sin gosekanin. Hans vita lockar blir korkskruvar när han är svettig.

Tittar på testet.

Och för andra gången i mitt liv ser jag två rosa streck på en teststicka.

Det händer oss.

Vi har visst lyckats på egen hand!

Är i vecka 6 (5+2) om vi räknat rätt. Jag är trött, men vid gott mod.

Livet ❤

 

Den stora dagen

I natt drömde jag om möss och äpplen. De första springer i väggarna och de andra tar över vår trädgård. På riktigt alltså.

Vi behöver en katt.

Vi behöver äppellådor.

Idag började jag också min utbildning. Det var ungdomar i färgglada arbetarbyxor och blåsorkestrar. Välkomna! Grattis! Bästa ni! Bästa utbildningen! Bästa hit och dit!

Nu ska vi nollas!

Det ska vi inte alls.

Jag måste hem. Kratta äpplen. Lära barnet att klappa fint, säga klocka och spade. Kratta ännu mer äpplen. Köpa en bil. Lägga golv. Slå ut en vägg. Diska.

Det nya livet.

Ler.

Vi byter liv!

Gröna vågare. Stadsbor som flyttar till landsbygd för ett enklare liv. Det hände på 60-talet och det händer tydligen idag också i allt större utsträckning. Vi är några av dem. Nu kör vi!

Jag har kommit in på utbildningen. Min man har med allra största sannolikhet fått jobb. Check på det.

Det är dock läskigt mycket som fortfarande står skrivet i stjärnorna! Som att få dagisplats (borde inte vara något problem, men vem vet?), säga upp oss från jobb, hyra ut lägenheten, säga upp alla onödiga abonnemang, flytta, sälja möbler… Vi kommer ha en helt annan ekonomisk situation! Ändå måste vi gräva en brunn för att kunna ha vatten året om, fixa varmkompost, köpa tvättmaskin, göra klart sovrummen på övervåningen. 

Vi har sålt ödlan och köpt ny barnvagn som funkar i hoodsen, är trogen Bugaboo och kör nu Buffalo. Skönt att något är fixat för vårt nya liv, he he…

Tiden räcker fortfarande inte till att skriva, varken på bok eller blogg. Sörjer det och hoppas att det blir ändring när allt är klart med vårt nya liv.

Skruttet är en handfull. Humöret. Maten. Pottan. Sömnen. Det blir som det blir helt enkelt 😊 

Han är redan lång och senig som sin pappa. Ändå vår lilla lintott. Han ser ut precis som jag tänkt mig med sitt vita lockiga hår och stora blå ögon ❤️

Och heja Karin som blivit tvåbarnsmorsa!

Kram på er!