Heart beats

 Det är en bebis där inne som lever och mår bra. 

Jag vet inte, men jag har haft svårt att ta till mig den här graviditeten. Det har känts konstigt. Overkligt. Och det trots att jag mått Skit med stort S. Illamående, extrem trötthet, orkeslöshet, sjukt ömmande bröst och trög mage. 

Och min lilla familj har tagit hand om mig. Matat mig med tomater i alla dess former. Det enda jag velat ha under hela sommaren! Faktiskt min enda craving den här gången också – och det enda som liknar den förra graviditeten. De har hållit mig i handen och klappat om mig när jag kräkts bland blåbärsrisen och i svampskogen. De är fantastiska, min man och min finaste unge!

Och nu mår jag bra igen. Magiska vecka 12 sopade bort de mesta av mina krämpor.

Om den här bebisen nu är punktligare än Skruttet blir jag tvåbarnsmorsa 17 februari och vi blir en familj på fyra. Det här är så mycket mer än vad vi hoppades på ❤️

Annonser

Den nya resan – inte som vi tänkt

Vi har önskat oss ett barn till sedan Skruttet föddes. Men ingen av oss har förmått öppna den där dörren igen.

Men när solen kom tillbaka och göken gal var tiden bokad på kliniken i Stockholm.

Jag kan förflytta mig till väntrummet bara genom att sluta ögonen. De luftkonditionerade lokalerna som får huden att knottra sig. Soffornas röda tyg vars fibrer letar sig igenom alla kläder in i huden. Klådan är ett faktum. All förtvivlan, all förväntan, all ilska och sorg som sitter i väggarna och manifesteras av de gigantiska uppförstoringarna av spermier, ägg och befruktning.

Och så den lyckligaste dagen i våra liv. När vi såg ett litet sprattlande liv med dunkande hjärta. När min man glömde sitt favoritparaply.

Det måste ha regnat den dagen…

Det var som vi inte fattade vart vi var på väg. Lika yrvakna som våren lämnade vi vårt lummiga lilla paradis där päronträdens knoppar var ljusrosa. Skruttet i säkert förvar hos farmor och farfar.

Vi bestämde att det här skulle vara romantiskt och pirrigt. Vi hade picknick vid Göta kanal. Väl framme vid hotellet blev vi uppgraderade. Det tog ungefär 20 minuter innan vi låg i bubbelbadkaret med ett glas Proseco!

Utsövda och lite nyförälskade klev vi in på kliniken dagen efter.

Pang.

Det var som att kroppen och hjärnan förvandlades till gråsten. Jag var ett IVF-troll som förvillat mig ut i solens strålar.

Det gick upp för mig att i augusti skulle vi göra en till IVF-behandling. Vi har ju ingenting i frysen. Sprutor, vagitorier, äggplock, ruvning (förhoppningsvis), hopp, förtvivlan, blod eller det otänkbart vackra?

Läkaren vi träffar är fint nog hon som gjorde ultraljudet den där lyckliga dagen när vi fick se vår son.

Sedan går allt så fort. Upp i stolen. In med staven och kladda runt. Hennes kommentarer känns främmande, men ändå ledsamt bekanta. Här ligger jag alltså. Ännu en gång ska mina reproduktionsorgan bli bedömda och beskrivna som om jag var någon sorts avelsmaskin på besiktning.

Så jävla ovärt.

Vi lämnar nödvändiga blodprover.

Och sedan hejdå.

…. ….

Jag tittar i almanackan. Måndag. Min mens är tre dagar sen. Inte så konstigt eftersom jag ändå varit rätt stressad inför den stora terminstentan. Jag kunde ändå inte släppa mensvärken utan blödning. Satte Skruttet på pottan med en bok och rotade fram en teststicka.

Inget streck.

Suckar och tittar på min underbara son. Han ler stort och säger att han älskar mamma och sin gosekanin. Hans vita lockar blir korkskruvar när han är svettig.

Tittar på testet.

Och för andra gången i mitt liv ser jag två rosa streck på en teststicka.

Det händer oss.

Vi har visst lyckats på egen hand!

Är i vecka 6 (5+2) om vi räknat rätt. Jag är trött, men vid gott mod.

Livet ❤

 

Den stora dagen

I natt drömde jag om möss och äpplen. De första springer i väggarna och de andra tar över vår trädgård. På riktigt alltså.

Vi behöver en katt.

Vi behöver äppellådor.

Idag började jag också min utbildning. Det var ungdomar i färgglada arbetarbyxor och blåsorkestrar. Välkomna! Grattis! Bästa ni! Bästa utbildningen! Bästa hit och dit!

Nu ska vi nollas!

Det ska vi inte alls.

Jag måste hem. Kratta äpplen. Lära barnet att klappa fint, säga klocka och spade. Kratta ännu mer äpplen. Köpa en bil. Lägga golv. Slå ut en vägg. Diska.

Det nya livet.

Ler.

Vi byter liv!

Gröna vågare. Stadsbor som flyttar till landsbygd för ett enklare liv. Det hände på 60-talet och det händer tydligen idag också i allt större utsträckning. Vi är några av dem. Nu kör vi!

Jag har kommit in på utbildningen. Min man har med allra största sannolikhet fått jobb. Check på det.

Det är dock läskigt mycket som fortfarande står skrivet i stjärnorna! Som att få dagisplats (borde inte vara något problem, men vem vet?), säga upp oss från jobb, hyra ut lägenheten, säga upp alla onödiga abonnemang, flytta, sälja möbler… Vi kommer ha en helt annan ekonomisk situation! Ändå måste vi gräva en brunn för att kunna ha vatten året om, fixa varmkompost, köpa tvättmaskin, göra klart sovrummen på övervåningen. 

Vi har sålt ödlan och köpt ny barnvagn som funkar i hoodsen, är trogen Bugaboo och kör nu Buffalo. Skönt att något är fixat för vårt nya liv, he he…

Tiden räcker fortfarande inte till att skriva, varken på bok eller blogg. Sörjer det och hoppas att det blir ändring när allt är klart med vårt nya liv.

Skruttet är en handfull. Humöret. Maten. Pottan. Sömnen. Det blir som det blir helt enkelt 😊 

Han är redan lång och senig som sin pappa. Ändå vår lilla lintott. Han ser ut precis som jag tänkt mig med sitt vita lockiga hår och stora blå ögon ❤️

Och heja Karin som blivit tvåbarnsmorsa!

Kram på er!

Äntligen klar!

De här veckorna har varit så sjukt jobbiga bitvis! Förutom en ettåring med existenskris och ett icke existerande nattligt sömnbehov samt förberedelser för högskoleprov har jag alltså råddat nytt jobb på 75 procent och pluggat 50 procent. Det har inte funnits en minut över alltså.

Men nu är det färdigt. Är så stolt över oss, mig och min lilla familj, vi fixade det här ❤

Har sökt utbildningen, högskoleprovet är gjort och behörigheten är fixad med finfint resultat. Förövrigt har jag bra betyg och en del meritpoäng, bland annat arbetslivserfarenhet. Därför kan jag vara med i en speciell antagningsgrupp där det ger extra poäng (1,00) till högskoleprovet. Nu får vi hoppas att det här räcker för att bli antagen.

Vi har faktiskt hunnit med ”äventyr” på tu man hand också – för första gången sedan Skruttet kom till världen. Mormor var barnvakt. Vi åt middag, blev lite lagom fulla, sov på hotell, badade badkar, åt choklad i sängen, tittade på tv, hade massor av  *** och framför allt SOV VI NIO TIMMAR I STRÄCK UTAN ATT VAKNA! (Är fortfarande lyrisk över detta faktum)

Sedan finns det förstås inget bättre än att komma hem och tvångskrama en yrvaken, snorig och halvgnällig unge förstås : )

Nu har vi spenderat några lata dagar på torpet. Odlingarna är i fas. Frön och plantor är i jorden. Trädgården är redo för sommaren. Har glömt bort att det här är meditation. Balsam för själen. Livskvalitet. Kalla det vad som helst.

Barnet sover. Jag sitter i solen. Lyssnar på fågelsång och humelsurr. Ser körsbärsträdets blommor slå ut.

Nuet.

 

 

 

Glad och glad…

Nu har jag gått ner i arbetstid och jobbar 75 procent. Det känns bra. Att jag ska på konferens och sova två nätter utan min lilla skrutt. Det mina kämperskor. Gör riktigt jävla skitont i hjärtat.

På senare tid har jag börjat avsky min bransch. Allt är på dekis. Det finns inga pengar. Ingen kvalitet. Allt som gäller är att göra klart på ingen tid alls. Det finns ingen yrkesstolthet kvar för fem öre. Jag jobbar alltså inom media och kommunikation.

Men på något sätt lyckas jag alltid hänga kvar. Nu har jag blivit headhuntad för en attraktiv tjänst. Igen. Wtf? Ser inte folk att jag är superless?? Men, men. Nu kör vi ett halvår till då. Det är roliga arbetsuppgifter. Visst känns det kul. Förhoppningsvis kommer det inte bli så mycket övertid. Jag måste stå på mig och tänka på att det är 75 procent som gäller… sen känner jag mig så himla otacksam. Jag borde ju vara jätte-, super,  megaglad. Vet ju hur hög arbetslösheten är inom mitt område.

Annars fortsätter vi på planen. Jag ska söka in på utbildningen. Om jag kommer in flyttar vi. Det går bra att plugga kursen. Högskoleprovet däremot. Får satsa på att träna på den kvantitativa delen med matte, kartor, diagram och det där astråkiga och svåra…

Nu ska jag bli frisk från min förkylning. Ta ett glas rött och njuta lite av kvällen. I morgon är en annan dag..

På väg att göra något stort…

Här sitter jag med en öl och känner mig lagom nyttig. Motivationen har sakta kommit tillbaka när solen nu äntligen visat sig igen. Jag tror vi är på väg att göra någonting stort…

Allt har varit tungt. Jobb. Träning. livet. Blä. Utan Skruttet, som skiner som en sol varje gång jag öppnar dörren med mina blåfrusna fingrar, hade jag inte orkat!

Efter den femtielfte förkylningen, magkatarr och ryggontet från helvetet, ser jag nu äntligen ljuset i tunneln rent fysiskt också. Även om tröttheten fortfarande hänger över mig som en tung blöt yllefilt.

Klagosången.

Men allt snurrar så mycket fortare utanför bebisbubblan. Lyckliga ni som är där eller på väg in!

Jag pluggar på och hittills har det gått riktigt bra! Nu jagar jag behörighet till en utbildning och ska komplettera med en kurs. Den är på gymnasienivå och jag antar att det kommer gå plättlätt (med risk för att slå på stora trumman). Jag har också anmält mig till högskoleprovet. Planen är att byta yrkesbana och uppfylla en gammal barndomsdröm 🙂

Min bransch genomgår ett stålbad och jag har tappat lusten och orken. Jag vill helt enkelt inte stressa ihjäl mig över mitt arbete och hur länge jag får stanna kvar den här gången? Jag vill leva och njuta av min familj.

Om allt går som det ska och jag kommer in. Då flyttar vi till torpet på heltid i sommar!

Herregud.

Vi är väl inte kloka – men planen är att leva på i princip en lön i tre års tid. Alltså jag ska bli FÖRSÖRJD typ! I torpet kommer våra boendekostnader och levnadskostnader förstås mer än halveras, men ändå. Allt det andra. Bio, gå på stan, museum, veggo-restaurangerna, resor…? För att inte tala om vännerna här.

Fördelen är att vi kommer få mer tid med skruttet och varandra. Vi trivs ju helt fantastiskt bra i torpet. Vi kan odla mycket. Bli självförsörjande på grönsaker och frukt. Till stan kan vi ju åka ändå. En tvättmaskin och sen är det bra standard i torpet. Badrum, toalett och vatten inomhus fixade vi för två år sedan.

Men hjälp.

Hur hade ni gjort? Jag har inte skrivit ut yrkena eftersom det inte är det betydelsefulla. Jag behöver era tankar!