Komma ut som gravid och Kub-test

När berättar vi om graviditeten? Vi skjuter bara upp det hela tiden.

När vi nu vill att folk ska fråga, då lyser den innan så hatiska gravidfrågan med sin frånvaro, ha ha! Fast det syns ju inte ett dugg att jag är gravid och jag låtsasdricker alkohol på fester.

Om en vecka har vi tid för ultraljudet i samband med Kub-testet. Antagligen borde vi vänta tills efter det? Nu är vi inte speciellt oroliga. Tvärtom. Vi ser fram emot att få se Grynet igen. Men självklart tar vi inget för givet. Från och med nu kommer vi ju oroa oss för det här lilla livet tills vi dör antar jag. Det kallas att vara förälder : ) Shit.

Vad gäller Kub. Vi kunde inte komma ifrån känslan av att vara oansvariga om vi tackade nej. Även om risken i det närmaste är obefintlig att några kromosomförändringar kommer upptäckas. Eller ja. Kub ger ju inga ja/nej-svar, utan ”sannolikhet”. Klart att de flesta blivande föräldrar ända tar chansen att få se sitt barn, att de faktiskt gärna får veta att fostret mår bra och om de måste förbereda sig på ett annorlunda sätt. Skulle något vara galet är det lika bra att få veta det så fort som möjligt.

Samtidigt tycker jag det är obehagligt med den utsortering av barn med Down syndrom som faktiskt sker. Och ändå gör vi det här. Snacka om att hyckla! Ärligt talat. Jag vet inte. Kan erkänna att beslutet inte är helt genomtänkt. Tänk om vården hade resurser så att alla fick se sin bebis i V12 som en del i rutinmödravården. Undrar hur många som skulle göra kub då?

Annonser

12 tankar om “Komma ut som gravid och Kub-test

  1. Håller med dig om att fosterdiagnostik grejen är obehaglig, lite rasbiologisk så där. Och vad kommer man vilja sortera ut härnäst? Min sambo tyckte dock det var självklart och jag också i och för sig, men av olika skäl. Han skulle troligen inte vilja behålla barnet om det hade haft Downs. Jag, som jobbar med personer med funktionshinder (och är den som rent faktiskt dragit det tunga lasset med operation och behandling), tror inte jag skulle kunna ta det beslutet, om barnet inte var väldigt skadat. Så, hade kubet visat på hög sannolikhet hade vi definitivt hamnat i en relationskris. Jag ville dock se barnet (känns tryggare när graviditeten blir offentlig), men framförallt vara förberedd om barnet som kom ut hade Downs, för det är definitivt ingen liten sak. Som tur var visade testet låg sannolikhet så vi har inte behövt ta några jobbiga ställningstaganden eller diskussioner.

    • Tack för dina tankar och skönt att ni slapp krisa! Jag håller verkligen med om att det är skönt att få veta att det ser bra ut. Men det känns som jag och Han har en del att prata om under de här dagarna. Kram

      • Ja, det är såklart bra om man kan prata om det ordentligt i förväg. Har några vänner som haft ett allvarligt sjukt barn och när de väntade sin tredje bestämde de att inte behålla det om det var Downs, de orkade helt enkelt inte med ännu ett sjukt barn ( även om man såklart inte kan vara säker). Jag kände mer att jag och min sambo var på så olika plan från början att det kändes onödigt jobbigt att ta ut krisen i förväg, vi skulle troligen ändå inte kunna mötas. Sen vet man ju aldrig heller säkert hur man kommer reagera i situationen om man får ett besked man egentligen inte vill ha. Känner förresten två som fått hög sannolikhetsfaktor och där man gått vidare med test som visat att det inte varit någon kromosomavvikelse.

      • Precis, det gör jag också! Kollade upp hur det låg till: 90 procent av de som får prov med hög faktor och går vidare med fostervattenprov väntar friska barn : 0

  2. Vi har berättat i omgångar. Mina och mannens föräldrar fick veta på testdag (innan jag skrev ut det i bloggen). Några vänner känner till bloggen, så de fick veta via den.
    Sen så fick min ena bror och morbror veta när jag fyllde år, då de själv luskade ut det (runt v 8).
    Vi gjorde det ”offentligt” i vecka 14 (13+1), två dagar innan jag skulle opereras och få mitt cerklage. Sedan dess så har vi sagt ja vid frågan om det, men har inte skrivit något om det på Facebook. Och det kommer vi antagligen inte göra heller förrän busfröet är fött.
    Viktigast är att göra det i er takt och på ett sätt som känns rätt för er!
    Kram

    • Tack, håller med om Facebook, där skulle jag aldrig outa varken min graviditet eller mina barn för den delen.

      Vi tycker inte att det känns jobbigt för att vi är oroliga, det handlar snarare om att det är mysigare och mer spännande nu när bara vi vet om det : ) hi hi,

  3. För mig som vet vilka medicinska konsekvenser det kan ha var det självklart att göra kub. Eller att göra fosterdiagnostik kanske jag kan säga i efterhand. Oavsett om det handlar om att man vill vara förberedd eller att fatta andra typer av beslut, det är upp till var och en. Vill man behålla barnet oavsett har man ändå många månader på sig att bearbeta och förbereda sig på det som kommer.

    • Ja, förstår verkligen det och håller med! Men samtidigt är det ju bara DS och två andra extremt ovanliga kromosomavvikelser som kan upptäckas så tidigt. I min ålder har jag heller ingen förhöjd risk att få ett barn med Down syndrom. Utifrån detta kan jag ju tycka att det känns onödigt…

      Men samtidigt. Nu ska vi göra det, även om vi inte riktigt insett att det kan tvinga oss till att ta omöjliga beslut… Hoppas så att vi tillhör de där 90 procenten som får bra besked : )

  4. KUB är verkligen inte oproblematiskt. Vår tanke var, att oavsett vad som skulle framgå, var det bättre att vara så förberedd som möjligt. Sedan visar det ju inga sanningar, utan bara ett tärningsspel. Vi valde att berätta för våra vänner efter vecka 13, och eftersom vännerna har en förmåga att skvallra och jag ville berätta själv, så var vi ganska snabba på att berätta för våra närmaste. Nu är nästa steg arbetskollegorna – när är det dags att berätta för dem?

    • När det gäller jobbet är jag bestämd. De kommer få fyra månader på sig att hitta vikarie för mig. Eftersom folk praktiskt taget står i led för att ta över mitt jobb är det mer än rimlig tid anser jag 🙂

  5. Här i Finland är det rutin med ul i v12. Ändå väljer långt över hälften att göra KUB. Vi gjorde inte KUB i vår första graviditet, förlitade oss på det vanliga ultraljudet, sedan visade det sig i vecka 20 att vår bebis hade grava utvecklingsskador. Skador som skulle ha synts på KUB men som inte syntes på RUL. Vi hade inget annat val än att göra medicinsk abort, vår älskade bebis skulle inte överleva utanför livmodern.
    Det jag vill berätta med vår historia är att det inte är pga risken för downs-barn man gör KUB. KUB gör man för att få veta att bebisen faktiskt mår bra och för att se så alla organ faktiskt finns och är där de ska vara. Vi fick senare veta att statistiken är 3-4 fall per år i Finland som liknar vårt fall, men det är föga tröst när man står där och världen rämnar under ens fötter..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s