Vi har önskat oss ett barn till sedan Skruttet föddes. Men ingen av oss har förmått öppna den där dörren igen.
Men när solen kom tillbaka och göken gal var tiden bokad på kliniken i Stockholm.
Jag kan förflytta mig till väntrummet bara genom att sluta ögonen. De luftkonditionerade lokalerna som får huden att knottra sig. Soffornas röda tyg vars fibrer letar sig igenom alla kläder in i huden. Klådan är ett faktum. All förtvivlan, all förväntan, all ilska och sorg som sitter i väggarna och manifesteras av de gigantiska uppförstoringarna av spermier, ägg och befruktning.
Och så den lyckligaste dagen i våra liv. När vi såg ett litet sprattlande liv med dunkande hjärta. När min man glömde sitt favoritparaply.
Det måste ha regnat den dagen…
Det var som vi inte fattade vart vi var på väg. Lika yrvakna som våren lämnade vi vårt lummiga lilla paradis där päronträdens knoppar var ljusrosa. Skruttet i säkert förvar hos farmor och farfar.
Vi bestämde att det här skulle vara romantiskt och pirrigt. Vi hade picknick vid Göta kanal. Väl framme vid hotellet blev vi uppgraderade. Det tog ungefär 20 minuter innan vi låg i bubbelbadkaret med ett glas Proseco!
Utsövda och lite nyförälskade klev vi in på kliniken dagen efter.
Pang.
Det var som att kroppen och hjärnan förvandlades till gråsten. Jag var ett IVF-troll som förvillat mig ut i solens strålar.
Det gick upp för mig att i augusti skulle vi göra en till IVF-behandling. Vi har ju ingenting i frysen. Sprutor, vagitorier, äggplock, ruvning (förhoppningsvis), hopp, förtvivlan, blod eller det otänkbart vackra?
Läkaren vi träffar är fint nog hon som gjorde ultraljudet den där lyckliga dagen när vi fick se vår son.
Sedan går allt så fort. Upp i stolen. In med staven och kladda runt. Hennes kommentarer känns främmande, men ändå ledsamt bekanta. Här ligger jag alltså. Ännu en gång ska mina reproduktionsorgan bli bedömda och beskrivna som om jag var någon sorts avelsmaskin på besiktning.
Så jävla ovärt.
Vi lämnar nödvändiga blodprover.
Och sedan hejdå.
…. ….
Jag tittar i almanackan. Måndag. Min mens är tre dagar sen. Inte så konstigt eftersom jag ändå varit rätt stressad inför den stora terminstentan. Jag kunde ändå inte släppa mensvärken utan blödning. Satte Skruttet på pottan med en bok och rotade fram en teststicka.
Inget streck.
Suckar och tittar på min underbara son. Han ler stort och säger att han älskar mamma och sin gosekanin. Hans vita lockar blir korkskruvar när han är svettig.
Tittar på testet.
Och för andra gången i mitt liv ser jag två rosa streck på en teststicka.
Det händer oss.
Vi har visst lyckats på egen hand!
Är i vecka 6 (5+2) om vi räknat rätt. Jag är trött, men vid gott mod.
Livet ❤